Jag finns inte.
Klart du gör. Du sitter ju här!
Nä, jag finns inte.
Ähem, är du dum i huvudet, eller?
Nej, jag finns inte. Det är bara att plöja sig igenom skokartongerna med foton från de sista fem åren av vårt äktenskap som jag har gjort nyss. Ungarna finns där; i tusentals olika storlekar och varianter. Excella finns där också, och dagiskompisar och släkt. Och Excellas föräldrar. Särskilt hennes mamma finns där, garanterat tio gånger oftare än jag. Troligen ännu mer.
Hur många gånger har Excella tyckt att det vore trevligt att ha en bild på mig? Tillräckligt trevligt för att orka öppna ett skåp, ta fram kameran och trycka på en knapp?
Exakt noll gånger de sista fem åren.
De bilder som trots allt finns är knäppta av Sonen, eller min pappa, eller av Excella när jag satt kameran i näven på henne, pekat och sagt ”tryck”.
Och jag vågar inte gå längre bakåt för att kolla om det var likadant förr. Då kanske jag försvinner. På riktigt.
Andra bloggar om: relationer, otrohet, kärlek, foto, skilsmässa
semi:kolon 
lördag 10 februari 2007 den 18:35
Från så skilda erfarenheter men ändå så nära,
vi nuddar varandra.
söndag 11 februari 2007 den 08:59
Just så. Just så var det. Fast inte under de första två åren av våra arton tillsammans.
Han som jag trodde var så långt bort, avhandlad, färdigt inpackad på min själs vindsvåning petade så hårt på mig igår att jag ramlade omkull. Ska jag aldrig få vara ifred för att på riktigt sy ihop mina sår? När ska jag få andas frisk luft och när ska jag slippa vara ensam.