Varför stannar man i ett dåligt, dött eller döende förhållande? Jag menar inte ”stannar och kämpar” utan stannar i åratal. Många år; decennier rent av.
Själv skulle jag kunna doktorera i ämnet ”varför stannar man” efter två decennier med samma kvinna. Några år var underbara. Några till var bra, men resten …? Varför stannade jag själv när min partner vägrade att göra upp med sina föräldrar (läs: mamma) eller att ens försöka sätta gränser? Varför stannade jag när årets samlade sex gick att räkna på fingrarna, trots att det är det bästa jag vet? Varför stannade jag till och med när jag visste att hon bedrog mig?
På sistone har jag diskuterat det här i kommentarerna hos andra bloggare, så de av er som besöker samma ställen som jag kanske känner igen en del resonemang, men jag tror att dessa tankar kan vinna på att samlas, så här kommer de:
Till att börja med citerade den kloke bloggaren langri Einstein, som enligt uppgift sagt så här: “Galenskap är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett nytt resultat.” Ändå var det just den galenskapen vi ägnade oss åt i mitt och Excellas långa, långa äktenskap. I dag kan jag se det, och gapskratta åt oss, så länge jag inte tänker på hur mycket meningslös vånda och hur mycket bortslösad kärlek det kostade. För att inte tala om tid.
Bloggaren Medea skrev så här om varför hon stannade: ”För min del var det barnen och det ständiga hoppet. Tron. Den övertygande tron om att det var jag som hade förstått fel. Det fanns ju en förklaring till allt? Eller? Jomen det måste finnas en naturlig förklaring. För vi jobbade ju på att allt skulle bli bra. Med samtal och så.”
Och sådana samtal har man ju varit med om. Jag och Excella hade dem i timtal varje kväll och vi kom inte en millimeter framåt. Förklaringen till det är nog att vi redan från början var bra på att kommunicera men mindre benägna att förändra oss. Och båda önskade förändring.
Av den andre!
I dag kan jag därför vara tacksam över att det hände det som hände, eftersom det gjorde mig fri att pröva mina vingar, se om det fanns någon därute som kunde älska mig som jag är och för den jag är. Och det gjorde det ju!
Men jag kommer aldrig att acceptera hur det gick till eller all den onödiga smärta jag tvingades gå igenom tillsammans med den nödvändiga. Den här bloggen är mitt medel att en gång för alla göra av med resterna av denna onödiga smärta. Att jag ändå ville fortsätta äktenskapet med Excella, trots vad hon höll på med, berodde på att jag var övertygad om att hon var kvinnan i mitt liv och att det därför kunde vara värt att ta en hel del stryk för möjligheten att faktiskt vinna henne tillbaka.
Förutom att jag var feg och rädd att förlora, förstås.
Vi borde oftare ställa oss frågan ”vill jag det här?” och se vad som händer. Den danske författaren Jens Christian Gröndahl (som för övrigt ofta skriver väldigt bra om relationer, dubbelspel och svek) formulerade ett möjligt svar så här i boken Ett annat ljus:
”Kan du inte säga ja, har du redan sagt nej.”
Och det stämmer. Skrämmande bra. Efter Excella har jag själv varit i en livsavgörande valsituation, där just den här repliken blev katalysatorn. För kvinnan det gällde blev den argumentet för det hon kämpade för, för mig det som satte ord på det jag visste intuitivt.
Jag gick, och hon skaffade en annan far till det det barn som hon så innerligt önskade sig och förtjänade. Och båda valen var rakryggade och rätt, även om det gjorde väldigt ont den gången. Men det var en ”ren” smärta, och ingen av oss hade blivit lycklig på något annat sätt; inte jag om jag hade gett med mig för hennes skull, inte hon om hon hade gjort det för min.
Så jag kanske har blivit lite klokare av vad jag har varit med om, i alla fall?
Andra bloggar om: kärlek, skilsmässa, otrohet, relationer, sex, kvinnor, män
semi:kolon 