Detta nya utvecklas med fördel på en ny blogg, men man vet aldrig vad för slags utbrott över det förgångna jag kan få behov av att vräka ur mig framöver. Därför får semi:kolon leva kvar som den står och går just nu; men räkna inte med någon högre grad av uppdateringar framöver.

Vart jag tar vägen? Tja, dels finns jag redan sedan flera år på annan plats, dels uppstår det förmodligen en författarblogg någonstans i den svenska bloggosfären alldeles strax. Några, utvalda, supportande delar av semi:kolons ömt älskade läsekrets kommer att få information om detta alldeles automagiskt. Men det är en skara som jag gärna utvidgar. Lämna en mejladress i kommentarerna här nedanför om du vill höra dit, så dyker det upp ett bloggtips i mejlen innan boklöven slår ut.

Tack för att ni läst och engagerat er så här långt!

Andra bloggar om: semikolon, författarblogg, sex, äktenskap, skilsmässa, kärlek, kvinnor, män, på väg, inspiration,

Vad hade jag gjort? Hade jag slagit dig? Eller barnen? Eller satt in ditt namn och foto och adress här på bloggen? Eller NÅGONTING upprörande? Nej, jag hade tagit med sonen till Köpenhamn några timmar och du fick en fullständig, total snedtändning, som antagligen handlar om svartsjuka, men vars skäl jag uppriktigt sagt skiter i nu. Så bär du dig aldrig åt mot mig igen. Och för att citera Jonas Gardell igen (som här i och för sig riktar sig till idiotiska kommentarer på bloggen, men som jag ändå känner rätt mycket för just nu som svar till dig):

”Till de som tror att jag går på den typen av skuldbeläggande utpressningsförsök måste jag säga: Shut up and suck! Vägrar vara er gisslan! Gå och knulla er med en toalettborste!”.

Till råga på allt ställde du, med 20 minuters varsel, in det samtal öga mot öga som söte sonen hade organiserat i dag. Och du har, visar det sig, regelbundet pratat illa om mig inför barnen.

Det finns inte, Excella. Det finns inte!

Andra bloggar om: barn, skilsmässa, svek, gräl, försoning

Förutsättningen för försoning är att få bli sedd, att få ett erkännande för vad som har hänt. Därefter kan man släppa taget om det.

Att däremot stanna kvar vid det när det är dags att gå vidare är att älta och bli bitter och småsint. Man ska aldrig resa ett altare åt den oförrätt som begåtts mot en och offra där. Man ska aldrig göra oförrätten till centrum och mening med ens liv. Det är vad jag tror, och är det nån som är visare än jag så får hon eller han bevisa det.”

Jonas Gardell på sin blogg. Är den grabben klok, eller är han klok?

Andra bloggar om: Jonas Gardell, skilsmässa, försoning

Är det därmed över?

Det är nog en definitionsfråga. Sitt förflutna blir man aldrig fri ifrån, men jag är glatt överraskad över att bitterheten inte räckte längre än till några veckors utgrävningar och postningar om det förflutna.

Nu har jag fått formulera det och känna efter hur det kändes, och inser att det bara är ärren som finns kvar. Numera lever jag dessutom sedan fler år i ett förhållande med en kvinna som kan både älska och ge mig bekräftelse, och fräsa ifrån när jag inte av mig själv inser var gränserna går. Jag behöver bådadera: lust, kärlek, glädje, krativitet, lek och dans – och integritet hos min älskade, som inte är beredd att låta sig trampas på. Av och till händer det väl även oss att vi ryker ihop för en skitsak eller ett missförstånd, men får hon bara det där motståndet brukar det vara över innan det hunnit bli mer än gummispår i asfalten.

Ibland funderar jag på hur det hade varit om det hade varit henne jag mötte från början, men så vaknar jag och inser att det är jag själv som brukar säga att man inte kan köra bil med blicken fäst i backspegeln.

Nu är nu och vägen framför oss är underbar. Jag vet inte vart den leder men jag vet att jag längtar till bortom nästa krök, och nästa. Med henne.

Hur har ni det med era förflutna? Och lusten/förmågan/orken att börja om?

Andra bloggar om: förhållanden, sex, äktenskap, glädje

Jag har en liknande historia, och även om den aldrig fullföljdes var det Excellas avsikt att svika mig precis på samma sätt. Jag vet inte längre när det hände – om det var innan hon berättade om honom eller efter. Men jag minns att hon hade väldigt mycket som tyngde henne den här perioden. Och när hon då fick i uppdrag att ”passa huset” för en av sina kompisar tyckte jag att hon skulle utnyttja tillfället att komma ifrån plikterna med barnpassning, städning, matlagning, disk och en utsugande morsa.

Efter lite tjatande verkade hon faktiskt nappa på den omtänksamheten och planera för några dagar när hon bara behövde ta hand om sig själv.

Konstigt nog släppte hon den så småningom och det var inte förrän långt senare som jag förstod varför. Det var inte alls några dygn på egen hand hon planerade utan några dygn tillsammans med honom. Så mycket hade jag alltså för min omtake – och minns att vi fortfarande var gifta, bodde ihop och att jag fortfarande uppvaktade henne mycket enträget för att visa henne att det ”var hon och jag”.

Det finns ord för vad hon försökte göra och vad det gjorde henne till och jag blir fortfarande upprörd när jag ska skriva om det här. Men på det hela taget kommer hon inte åt mig längre, kan inte såra mig särskilt djupt längre, utom när hon är elak mot våra barn. Och det är hon tack och lov inte särskilt ofta; och aldrig med vilje.

Andra bloggar om: otrohet, ktenskap, sklismässa, sex, semester

En ny man till exempel.

I efterhand har jag förstått att detta var det bästa som kunde hända mig, att uppbrottet mellan oss skulle ha kommit mycket tidigare och att jag förmodligen aldrig har kunnat ge henne vad hon behövde ha av mig. Och att hon aldrig förstått vad jag behövde.

Därmed inte sagt att vi inte gav varandra massor, Inte alls, Excella öppnade upp en låst och sluten ung man och gav honom nyckeln till sin förmåga att kommunicera på djupet med både sig själv och andra. De har jag sagt både till henne och andra många, många gånger. Och det kommer jag alltid att vara tacksam för.

Men priset, redan där, var att jag fick ge upp min smak för äventyret; att resa och leva i andra miljöer, se och lära någonting mer än man kan göra på hemmaplan. Det finns förklaringar till att hon ville ha det så, men inga som håller för varför jag skulle låta mig begränsas. Mer än för att försäkra mig om att få ha henne kvar.

Har ni hört något så korkat?

Klart ni har. Vi hör det alla då och då.

”The greatest tragedy is when man gives up what he wants most for what he wants now”

Och vad hände då, när jag givit upp, Excella flyttat ut och jag sörjt någorlunda färdigt?

Det blev ensamt så klart, och konstigt. Men att leva utan den ständiga trycket från hennes svarta syn på livet var fantastiskt; som att plötsligt och för första gången köra bil utan handbromsen åtdragen. Och mitt liv blev rikare än det någonsin hade varit förut. Inte enklare; men rikare.

Andra bloggar om: otrohet, äktenskap, skilsmässa, utveckling, insikt

Men din jävla mejl hann du kolla. Varenda jävla dag. Flera gånger om dagen. Fast det var ju inte mina signaler du sökte där. Och du ”hann inte” skriva brev till mig.

Möjligen var det en prioriteringsfråga.

Andra bloggar om: otrohet, äktenskap, skilsmässa, kommunikation, sms

Andra bloggar om: otrohet, åtrå, äktenskap, skilsmässa, sex, citat

Själv skulle jag kunna doktorera i ämnet ”varför stannar man” efter två decennier med samma kvinna. Några år var underbara. Några till var bra, men resten …? Varför stannade jag själv när min partner vägrade att göra upp med sina föräldrar (läs: mamma) eller att ens försöka sätta gränser? Varför stannade jag när årets samlade sex gick att räkna på fingrarna, trots att det är det bästa jag vet? Varför stannade jag till och med när jag visste att hon bedrog mig?

På sistone har jag diskuterat det här i kommentarerna hos andra bloggare, så de av er som besöker samma ställen som jag kanske känner igen en del resonemang, men jag tror att dessa tankar kan vinna på att samlas, så här kommer de:

Till att börja med citerade den kloke bloggaren langri Einstein, som enligt uppgift sagt så här: “Galenskap är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett nytt resultat.” Ändå var det just den galenskapen vi ägnade oss åt i mitt och Excellas långa, långa äktenskap. I dag kan jag se det, och gapskratta åt oss, så länge jag inte tänker på hur mycket meningslös vånda och hur mycket bortslösad kärlek det kostade. För att inte tala om tid.

Bloggaren Medea skrev så här om varför hon stannade: ”För min del var det barnen och det ständiga hoppet. Tron. Den övertygande tron om att det var jag som hade förstått fel. Det fanns ju en förklaring till allt? Eller? Jomen det måste finnas en naturlig förklaring. För vi jobbade ju på att allt skulle bli bra. Med samtal och så.”

Och sådana samtal har man ju varit med om. Jag och Excella hade dem i timtal varje kväll och vi kom inte en millimeter framåt. Förklaringen till det är nog att vi redan från början var bra på att kommunicera men mindre benägna att förändra oss. Och båda önskade förändring.

Av den andre!

I dag kan jag därför vara tacksam över att det hände det som hände, eftersom det gjorde mig fri att pröva mina vingar, se om det fanns någon därute som kunde älska mig som jag är och för den jag är. Och det gjorde det ju!

Men jag kommer aldrig att acceptera hur det gick till eller all den onödiga smärta jag tvingades gå igenom tillsammans med den nödvändiga. Den här bloggen är mitt medel att en gång för alla göra av med resterna av denna onödiga smärta. Att jag ändå ville fortsätta äktenskapet med Excella, trots vad hon höll på med, berodde på att jag var övertygad om att hon var kvinnan i mitt liv och att det därför kunde vara värt att ta en hel del stryk för möjligheten att faktiskt vinna henne tillbaka.

Förutom att jag var feg och rädd att förlora, förstås.

Vi borde oftare ställa oss frågan ”vill jag det här?” och se vad som händer. Den danske författaren Jens Christian Gröndahl (som för övrigt ofta skriver väldigt bra om relationer, dubbelspel och svek) formulerade ett möjligt svar så här i boken Ett annat ljus:

”Kan du inte säga ja, har du redan sagt nej.”

Och det stämmer. Skrämmande bra. Efter Excella har jag själv varit i en livsavgörande valsituation, där just den här repliken blev katalysatorn. För kvinnan det gällde blev den argumentet för det hon kämpade för, för mig det som satte ord på det jag visste intuitivt.

Jag gick, och hon skaffade en annan far till det det barn som hon så innerligt önskade sig och förtjänade. Och båda valen var rakryggade och rätt, även om det gjorde väldigt ont den gången. Men det var en ”ren” smärta, och ingen av oss hade blivit lycklig på något annat sätt; inte jag om jag hade gett med mig för hennes skull, inte hon om hon hade gjort det för min.

Så jag kanske har blivit lite klokare av vad jag har varit med om, i alla fall?

Andra bloggar om: kärlek, skilsmässa, otrohet, relationer, sex, kvinnor, män

Klart du gör. Du sitter ju här!

Nä, jag finns inte.

Ähem, är du dum i huvudet, eller?

Nej, jag finns inte. Det är bara att plöja sig igenom skokartongerna med foton från de sista fem åren av vårt äktenskap som jag har gjort nyss. Ungarna finns där; i tusentals olika storlekar och varianter. Excella finns där också, och dagiskompisar och släkt. Och Excellas föräldrar. Särskilt hennes mamma finns där, garanterat tio gånger oftare än jag. Troligen ännu mer.

Hur många gånger har Excella tyckt att det vore trevligt att ha en bild på mig? Tillräckligt trevligt för att orka öppna ett skåp, ta fram kameran och trycka på en knapp?

Exakt noll gånger de sista fem åren.

De bilder som trots allt finns är knäppta av Sonen, eller min pappa, eller av Excella när jag satt kameran i näven på henne, pekat och sagt ”tryck”.

Och jag vågar inte gå längre bakåt för att kolla om det var likadant förr. Då kanske jag försvinner. På riktigt.

Andra bloggar om: relationer, otrohet, kärlek, foto, skilsmässa