Enligt legenden kan skiljetecknet semikolon användas där en punkt är för starkt och ett kommatecken för svagt, och det är just vad som hänt med den här bloggen nu; den har på ett sätt hunnit bli just det avsluta(n)de kapitel den var tänkt som; på ett annat sätt är den avstampet inför någonting nytt.
Detta nya utvecklas med fördel på en ny blogg, men man vet aldrig vad för slags utbrott över det förgångna jag kan få behov av att vräka ur mig framöver. Därför får semi:kolon leva kvar som den står och går just nu; men räkna inte med någon högre grad av uppdateringar framöver.
Vart jag tar vägen? Tja, dels finns jag redan sedan flera år på annan plats, dels uppstår det förmodligen en författarblogg någonstans i den svenska bloggosfären alldeles strax. Några, utvalda, supportande delar av semi:kolons ömt älskade läsekrets kommer att få information om detta alldeles automagiskt. Men det är en skara som jag gärna utvidgar. Lämna en mejladress i kommentarerna här nedanför om du vill höra dit, så dyker det upp ett bloggtips i mejlen innan boklöven slår ut.
Tack för att ni läst och engagerat er så här långt!
Andra bloggar om: semikolon, författarblogg, sex, äktenskap, skilsmässa, kärlek, kvinnor, män, på väg, inspiration,
tisdag 27 februari 2007 vid 07:47
Tack för att du har delat med dig, och på vilket sätt du gjort det :) Du lyckas verkligen förmedla dina känslor som ett slag i magen eller som en smekning över kinden. Jag hoppas att du fortsätter blogga med ett personligt djup.
tisdag 27 februari 2007 vid 15:37
Tack för det, Den andra kvinnan, det värmer och jag hoppas att de här utbrotten kanske har kunnat hjälpa en och annan att förstå hur det känns att vara i den ”utsatta” änden av ett imploderande äktenskap. Mig har det konstigt nog också hjälpt att förstå mig själv, fast kärnan redan fanns i dagboken.
Katarsis!
onsdag 28 februari 2007 vid 14:58
Tankvärt, tack för att du lämnade ett spår på min sida så att jag hittade hit. Du har en förmåga att förmedla mer än ord och jag önskar att jag får följa fortsättingen – kom in för sent för att aktivt ta del i dina inlägg hittills (mer än retroaktivt). Du har min mailadress om du vill bjuda in mig – jag är nyfiken och engagerar mig gärna, kanske kan vi dela en tanke eller flera. Kommentar till ditt inlägg på min sida – på min sida – välkommen tillbaka!
onsdag 28 februari 2007 vid 18:26
Säger som övriga kommentatorer – tack! Tack för de många gupp under skinnet och de svidande tanketrådar som uppkommit då jag här på sluttampen läst i ditt arkiv.
torsdag 1 mars 2007 vid 09:09
Tack själva, både sagan om livet och glykofag och alla ni andra som läser men inte kommenterar. På några veckor hade jag över 2.000 besökare! Det är underbart och läskigt på en gång.
torsdag 1 mars 2007 vid 14:43
livet är häftigt.. och oförutsägbart på många sätt..
tack för att du delat med dig…
måndag 5 mars 2007 vid 20:58
jag är med!
måndag 5 mars 2007 vid 20:59
glömde säga att du förtjänat alla dinabesökare, tror fler kommer ha nytta av dina texter även i framtiden. men är det punkt så är det. tack!
onsdag 28 mars 2007 vid 19:34
Hittade till din blogg först idag och då är det FÖRSEENT. Slut och stängt. Vad synd, det var så härligt att hitta en så välformulerad blogg om en bearbetning besläktad med mitt eget ältande. Hoppas ödmjukt på att bli inbjuden till din nya blogg.
Lev väl
torsdag 29 mars 2007 vid 12:18
Medea åkte på en resa och kom hem med ett förvånat ansikte och inre. Hämnderna ligger på is, i manusform. En som ruvar på hämnd är en förlorare. Och det är jag inte. Alltså – jag har slutat ruva haha! Men möjligen att jag efterlämnar till nya hämnare mina enkla tips. Semikolon, punkt eller helt enkelt The End … Du vet ju var jag finns när du uppstår i annan skepnad :)
torsdag 17 maj 2007 vid 09:08
Vill gärna följa din resa….
onsdag 14 november 2007 vid 20:39
Jag Kan Ta All Skit,
Jag Kan Ta All Smärta.
Men Jag Har GUZZZAR
I Mitt HJÄRTA. . . . .
Jag Kan Sakna Styrka,
Jag Kan Sakna Mod.
Men Jag Har BAZZZ
I Mitt Blod.
Jat Kan Förlora Ett Öga,
Jag Kan Förlora En Hand.
Men GUZZARNA Kommer alltid Förbli MIitt Land