Så, nu har jag skrivit av mig det mesta av den ballast jag fortfarande släpat med mig, publicerat den här och fått en massa kloka och positiva reaktioner från människor som berörts.
Är det därmed över?
Det är nog en definitionsfråga. Sitt förflutna blir man aldrig fri ifrån, men jag är glatt överraskad över att bitterheten inte räckte längre än till några veckors utgrävningar och postningar om det förflutna.
Nu har jag fått formulera det och känna efter hur det kändes, och inser att det bara är ärren som finns kvar. Numera lever jag dessutom sedan fler år i ett förhållande med en kvinna som kan både älska och ge mig bekräftelse, och fräsa ifrån när jag inte av mig själv inser var gränserna går. Jag behöver bådadera: lust, kärlek, glädje, krativitet, lek och dans – och integritet hos min älskade, som inte är beredd att låta sig trampas på. Av och till händer det väl även oss att vi ryker ihop för en skitsak eller ett missförstånd, men får hon bara det där motståndet brukar det vara över innan det hunnit bli mer än gummispår i asfalten.
Ibland funderar jag på hur det hade varit om det hade varit henne jag mötte från början, men så vaknar jag och inser att det är jag själv som brukar säga att man inte kan köra bil med blicken fäst i backspegeln.
Nu är nu och vägen framför oss är underbar. Jag vet inte vart den leder men jag vet att jag längtar till bortom nästa krök, och nästa. Med henne.
Hur har ni det med era förflutna? Och lusten/förmågan/orken att börja om?
Andra bloggar om: förhållanden, sex, äktenskap, glädje
söndag 18 februari 2007 vid 21:54
Jag har det bra med mitt förflutna .., med exet .. vi har blivit goda vänner och jag har verkligen bett om förlåtelse för allt det dumma som jag gjorde och tvärtom också, för den delen.
Allt det, förlåtandet, betyder så oerhört mycket.
Nu känns det som om vi båda kan gå vidare .., ja, vi har ju gjort det .., men jag känner mig verkligen BEFRIAD.
Jag önskar honom ett gott liv med sin nya fru och jag önskar mig själv ett liv med en man som känns som …, rätt.
Tack för att du berättade.
måndag 19 februari 2007 vid 10:00
Och tack för att du läser, Elisabet. Du verkar vara en människa med förmågan att se det goda, hos både människor och händelser. Och jag har en känsla av att det bidrar till att göra ditt liv rikt och fullt av givande möten.
Jag önskar att fler var sådana (och att även jag hade mer av den förmågan).
måndag 19 februari 2007 vid 10:57
skönt att du känner att det mesta fått rinna ur dig. ännu skönare att du hittat någon som väckt din själ på alla plan, hoppas det bara blir bättre och bättre!
visst är det svårt att gå vidare, men jag tror det löser sig när rätt person finns där. Om vi vågar tro för en liten stund. mitt ex letade med ljus och lykta tills hon hittade någon, kändes som hon bara skulle hitta någon. jag valde en annan väg. när det är dags så vet jag att min ”soulkvinna”, som hermann så fint beskriver det, står där! tills dess har jag det gott ändå. kärlek och värme har många former.
måndag 19 februari 2007 vid 11:04
jdawg! ”Om vi vågar tro för en liten stund”: exakt! Det är precis det som det handlar om. Just nu läser jag en underbar liten bok som heter Fantasins grammatik, och så här kan man bland annat läsa i den, apropå vårt behov av vackra sagor:
”Och låt oss inte försumma utopins pedagogiska värde. Om vi inte trots allt trodde på en bättre värld, vem skulle då få oss att gå till tandläkaren?”
Eller på dejt?
;-)
måndag 19 februari 2007 vid 13:17
Jag ska försöka ta med mig det och förhoppningsvis kunna använda det snart. I övrigt så får jag nog sälla mig till jdawgs
tankar..
måndag 19 februari 2007 vid 13:24
Jag har alltid tyckt att nyfikenheten är den viktigaste egenskapen. Därför snokade jag in på din blogg/site och läste mer. Efter snabbt skummande har jag också förstått att du just lagt något jobbigt bakom dig. Använd det negativa som språngbräda i ditt skrivande och du ska se att något positivt kommer ut i andra änden. Men det visste du säkert redan. Lycka till. Och du, vi hörs.
EDIT: Fredo, för att jag inte ska bli för synlig strök jag en mening i din kommentar; hoppas det är OK.
Vänliga hälsningar, Nemesis
måndag 19 februari 2007 vid 13:35
Fredo: tack, det är nog just detta att försöka göra sorgen till en katapult som är syftet. Var bara tvungen att rensa rören först genom den här bloggen.
måndag 19 februari 2007 vid 19:08
Det förflutna ligger bortanför bergskedjan. Jag är inte där längre. Vistas hellre på ängar med fir sikt och högt i tak. Men näe. Jag vet ingenting om framtiden. Bara att jag måste stå rak och ärlig för barnens skull. Jag tror inte just nu att det finns någon för mig. Någon att dela hemligheter med, någon som kan trösta mig ibland, någon som kan få mig att skratta, någon jag kan få slösa kärlek på. Ärligt talat, jag minns nästan inte hur det var. Och kan inte se att det blir så i framtiden. Eftersom jag inte tror. Och om jag trodde att det fanns en sådan frände … då skulle jag – idag – samtidigt tro att det var för bra för att vara sant.
tisdag 20 februari 2007 vid 07:33
Medea: Jag kan förstå din känslor då jag från stund till annan delar dom. Men att inte våga tro? betyder det att du inte vågar drömma också? Det är i drömmarna vackra saker föds!
tisdag 20 februari 2007 vid 08:35
Tack ”Den andra kvinnan”, du sätter fantastiska ord på min reaktion. Och Medea: måtte du våga tro på det igen, en dag. Vi är värda det, allesammans!
tisdag 20 februari 2007 vid 09:20
Jag tänker efter och det är nog ändå så att jag inte tror. Jag vill göra det! Tvivla inte på det … men jag tänker efter och letar och hittar ingen tro. Jag håller med er båda ;) Man måste våga tro. Och jag tror att jag vågar. Tro. Det handlar inte om att våga. Bara om att inte klara av att tro. ”Den andra kvinnan” skriver om drömmar. Och drömmer jag? Jo, kanske (jag tänker verkligen efter för att kunna vara ärlig mot mig själv). Jag drömmer nog … men samtidigt är mina egna drömmar liksom inte så tydliga … än. Kanske kanske att de drömmar jag delade med honom är något tydligare där de ibland hänger kvar. Men tiden går. Och allt förändras ;)
tisdag 20 februari 2007 vid 13:03
Medea: kanske lossnar det när det uppenbarar sig en man som förtjänar dina drömmar?
tisdag 20 februari 2007 vid 16:57
Ja … vet du … det tror jag. DET tror jag. Jag är kanske lite som Törnrosa där prinsen kommer och kysser liv i kvinnan efter hundra år eller så … hihi :)
onsdag 21 februari 2007 vid 07:45
Prinsar i all ära, men att sova medans jag väntar ligger inte för mig *ler* Men jag förstår att du menar det bildligt, att bli kysst till liv, att bli kysst till liv, att bli kysst till liv
Smakar gott i munnen, säg det högt!