Medea berättade i kommentarerna till ”En fråga om prioritering” om en förfärlig händelse i slutet av sitt äktenskap; hur hennes dåvarande man tog hennes omtanke i tanke och handling och förvandlade den till ett bottenlöst svek.
Jag har en liknande historia, och även om den aldrig fullföljdes var det Excellas avsikt att svika mig precis på samma sätt. Jag vet inte längre när det hände – om det var innan hon berättade om honom eller efter. Men jag minns att hon hade väldigt mycket som tyngde henne den här perioden. Och när hon då fick i uppdrag att ”passa huset” för en av sina kompisar tyckte jag att hon skulle utnyttja tillfället att komma ifrån plikterna med barnpassning, städning, matlagning, disk och en utsugande morsa.
Efter lite tjatande verkade hon faktiskt nappa på den omtänksamheten och planera för några dagar när hon bara behövde ta hand om sig själv.
Konstigt nog släppte hon den så småningom och det var inte förrän långt senare som jag förstod varför. Det var inte alls några dygn på egen hand hon planerade utan några dygn tillsammans med honom. Så mycket hade jag alltså för min omtake – och minns att vi fortfarande var gifta, bodde ihop och att jag fortfarande uppvaktade henne mycket enträget för att visa henne att det ”var hon och jag”.
Det finns ord för vad hon försökte göra och vad det gjorde henne till och jag blir fortfarande upprörd när jag ska skriva om det här. Men på det hela taget kommer hon inte åt mig längre, kan inte såra mig särskilt djupt längre, utom när hon är elak mot våra barn. Och det är hon tack och lov inte särskilt ofta; och aldrig med vilje.
Andra bloggar om: otrohet, ktenskap, sklismässa, sex, semester
måndag 19 februari 2007 vid 19:05
Jag förvånas när jag läser det här … över att jag inte känner någonting när jag tänker och minns vad han gjorde. Kanske att jag kan förstå att han hade sina skäl. Inte annat än förstå. Aldrig försvara. Jag kan förstå hans litenhet. Hans lilla eller intet mod. Hans rädsla för hur det skulle sägas. Som en snattare. Inte en tjuv tagen på bar gärning. Som en feg och svag snattare. Som inte kunde annat än att ljuga och dölja. Visst är det den enkla vägen?! Om vi – när vi tog steg i livet för att följa en egoistisk röst – inte sa något. Eftersom vi inte ville skada de som stod nära.
Så ser jag det idag. För jag har försonats med att jag bekostade han och hans kvinnas långa weekend i Italien. Han kunde inte annat. Eftersom han var (och är?) en svag och feg och beklaglig person. Som inte kan stå för sina egna handlingar.
En sak kan jag förstå … det är att man kan bli kär i en annan, att man kan vilja lämna ett förhållande, att man tröttnat … men om så är … då anser jag (och tortera mig till midnatt men jag ger mig inte) att man får lov att stå för sina handlingar och sina åsikter. Gör man inte det kan jag inte hitta andra ord än svek, feg, svag och att likna vid en liten råtta.
måndag 19 februari 2007 vid 20:29
Medea: hear, hear, som de säger i England. Shit happens, men utan ryggrad blir man … ryggradslös, och det är inte klädsamt. Och som vi båda vet är det dessutom både respektlöst och väldigt sårande.