Varför stannar man i ett dåligt, dött eller döende förhållande? Jag menar inte ”stannar och kämpar” utan stannar i åratal. Många år; decennier rent av.
Själv skulle jag kunna doktorera i ämnet ”varför stannar man” efter två decennier med samma kvinna. Några år var underbara. Några till var bra, men resten …? Varför stannade jag själv när min partner vägrade att göra upp med sina föräldrar (läs: mamma) eller att ens försöka sätta gränser? Varför stannade jag när årets samlade sex gick att räkna på fingrarna, trots att det är det bästa jag vet? Varför stannade jag till och med när jag visste att hon bedrog mig?
På sistone har jag diskuterat det här i kommentarerna hos andra bloggare, så de av er som besöker samma ställen som jag kanske känner igen en del resonemang, men jag tror att dessa tankar kan vinna på att samlas, så här kommer de:
Till att börja med citerade den kloke bloggaren langri Einstein, som enligt uppgift sagt så här: “Galenskap är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett nytt resultat.” Ändå var det just den galenskapen vi ägnade oss åt i mitt och Excellas långa, långa äktenskap. I dag kan jag se det, och gapskratta åt oss, så länge jag inte tänker på hur mycket meningslös vånda och hur mycket bortslösad kärlek det kostade. För att inte tala om tid.
Bloggaren Medea skrev så här om varför hon stannade: ”För min del var det barnen och det ständiga hoppet. Tron. Den övertygande tron om att det var jag som hade förstått fel. Det fanns ju en förklaring till allt? Eller? Jomen det måste finnas en naturlig förklaring. För vi jobbade ju på att allt skulle bli bra. Med samtal och så.”
Och sådana samtal har man ju varit med om. Jag och Excella hade dem i timtal varje kväll och vi kom inte en millimeter framåt. Förklaringen till det är nog att vi redan från början var bra på att kommunicera men mindre benägna att förändra oss. Och båda önskade förändring.
Av den andre!
I dag kan jag därför vara tacksam över att det hände det som hände, eftersom det gjorde mig fri att pröva mina vingar, se om det fanns någon därute som kunde älska mig som jag är och för den jag är. Och det gjorde det ju!
Men jag kommer aldrig att acceptera hur det gick till eller all den onödiga smärta jag tvingades gå igenom tillsammans med den nödvändiga. Den här bloggen är mitt medel att en gång för alla göra av med resterna av denna onödiga smärta. Att jag ändå ville fortsätta äktenskapet med Excella, trots vad hon höll på med, berodde på att jag var övertygad om att hon var kvinnan i mitt liv och att det därför kunde vara värt att ta en hel del stryk för möjligheten att faktiskt vinna henne tillbaka.
Förutom att jag var feg och rädd att förlora, förstås.
Vi borde oftare ställa oss frågan ”vill jag det här?” och se vad som händer. Den danske författaren Jens Christian Gröndahl (som för övrigt ofta skriver väldigt bra om relationer, dubbelspel och svek) formulerade ett möjligt svar så här i boken Ett annat ljus:
”Kan du inte säga ja, har du redan sagt nej.”
Och det stämmer. Skrämmande bra. Efter Excella har jag själv varit i en livsavgörande valsituation, där just den här repliken blev katalysatorn. För kvinnan det gällde blev den argumentet för det hon kämpade för, för mig det som satte ord på det jag visste intuitivt.
Jag gick, och hon skaffade en annan far till det det barn som hon så innerligt önskade sig och förtjänade. Och båda valen var rakryggade och rätt, även om det gjorde väldigt ont den gången. Men det var en ”ren” smärta, och ingen av oss hade blivit lycklig på något annat sätt; inte jag om jag hade gett med mig för hennes skull, inte hon om hon hade gjort det för min.
Så jag kanske har blivit lite klokare av vad jag har varit med om, i alla fall?
Andra bloggar om: kärlek, skilsmässa, otrohet, relationer, sex, kvinnor, män
måndag 12 februari 2007 vid 07:22
Ibland är klokskapen dyrköpt och när allt kommer omkring en del av livet. Ämnen om relationer berör och det är naturligt då vi alla någon gång och någonstans varit i en.
Formen på en relation finns i lika många upplagor som det finns stora tal upphöjda till ännu större tal.
måndag 12 februari 2007 vid 22:31
Jag stannade för att jag älskade honom så. Men nu har det börjat bli lite diffust. Var det så att jag älskade min familj så högt att jag av den anledningen älskade honom så mycket? För nu är det ju familjen jag saknar allra allra mest. Inte honom. Och jag har inte kommit dit där du är.
Jag ska bära med mig det där. Om jag inte kan säga ja har jag redan sagt nej. Och jag tänker att det borde han ha vetat. Att om man inte kan säga ja har man redan sagt nej. Och jag borde ha vetat. Och förstått. Eftersom han under det senare året aldrig aldrig egentligen sa ja. Finns det en dumstrut till mig också?
måndag 12 februari 2007 vid 22:41
Den andra kvinnan: det som inte knäcker oss gör oss starkare, säger de. Det är säkert sant men är inte till någon tröst när det gör som ondast. Då känns det mest som ett hån.
Medea: ibland undrar jag om det inte är främlingskapet inför den man delat halva livet med som gör allra ondast i längden. Dels känns det himla konstigt, dels skapar det tvivel på att man var riktigt klok medan det varade. Och var man inte riktigt klok då kanske man inte är det nu heller?
Usch, ja. Och inte klär vi i dumstrut heller!
tisdag 13 februari 2007 vid 14:14
Jag stannade för att jag trodde jag älskade honom så, i 21 år! Men idag vet jag inte om det var kärlek eller om det var att vi växte ihop, som en sorts siamesiska tvillingar utan hudkontakt! Vi träffades när jag var 13 och han 15 så vi var så unga och där för tror jag att det blev ett sort beroende.
Kärlek det har jag idag. Kravlöst villkorslöst äkta omhändertagande. Suck!! Vi har varit ihop i 7 år är gifta ocg jag har det så bra!!
Ge aldrig upp han/hon finns där ute någonstans :)
tisdag 13 februari 2007 vid 14:41
… men var …? .. ;)
tisdag 13 februari 2007 vid 15:09
Syster Y: du kanske verkligen älskade honom åtminstone en del av de där många åren? Fast visst kan man undra när man ser hur underbart det kan bli när man är vuxen.
Medea: Internet! Rekommenderas! Där kan du enkelt sortera bort de många, många som ändå inte är intresserade av vem DU är och sedan ringa in den gruppen som också intresserar dig. Sedan är det bara att binda fast barnen (*ler*) och ge sig ut och dejta dem IRL. Några grodor blir det säkert ändå, men chansen att hitta rätt är bra mycket större där än på krogen (för att inte tala om hur mycket bättre oddsen är på Internet än när man bara sitter hemma och deppar).
;-)
tisdag 13 februari 2007 vid 15:24
JUST DET. Jag ska baske mig inte deppa. Det har varit lite för deppigt nu men j*lar vad jag inte ska deppa :) För egentligen är jag den gladaste människan på flera mils omkrets!
tisdag 13 februari 2007 vid 21:25
Ja, varför stannar man?
I trettiofyra år var vi tillsammans och redan när andra barnet kom kände jag att det här är inte rätt.
Men mina föräldrar AVGUDADE sin måg .., alla sa ju hur UNDERBAR han var .., jag var ung och kände kanske att jag skulle stå ensam.
Och man kanske inte vet nåt annat?
Det kanske inte är så dåligt?
Har andra det verkligen bättre?
Tills en dag när man inser att det faktiskt FINNS ett annat sätt att vara tillsammans på.
Eller när man blir sjuk och läkaren tror att man har fått cancer och man lovar sig själv, – gode Gud, snälla rara .. – att bara jag får leva, så ska jag ta bättre vara på mitt liv.
Och det gör man.
tisdag 13 februari 2007 vid 23:11
Det är uppenbarligen inte bara jag och Excella som varit envisa in absurdum. E leder den här kommentarsomgången med 34 år, men vi är tydligen många som hållit ut i decennier utan att – efteråt – förstå ens oss själva.
Vad jag undrar är nu inte hur det går för oss som brutit upp (av egen vilja eller av tvång) utan hur de har det som stannar kvar. Utan att förstå varför.
Är det någonting vi kan säga till dem så är det väl att det ofta lönar sig att söka förändring och att försöka väcka den där tonen i sitt eget hjärta. Det är inte smärtfritt, men vad är egentligen smärtfritt här i livet? Koma?