Jag är en jämställd man och nu hade jag gått ned till 75 procent på jobbet för att kunna ta hand om vår minsting och för att stå för lite mer av marktjänsten medan du pluggade. Du fick onekligen händerna fulla i skolan och knäade på praktiken, så det var inget svårt val.
Det var när jag hade tagit hand om de sista kubikmetrarna av veckans tvätt och vikt färdigt underkläderna och lade dina trosor på plats i byrån i sovrummet som jag hittade breven. Hans brev till dig. Och låt mig redan från början säga att det var ganska tydligt att det inte var han som drev på. Tvärtom, Excella, tvärtom.
Jag blev uppriktigt sagt så ställd att jag inte kom mig för med någonting annat än att börja följa korrespondensen; den gav ju ett rätt unikt referensmaterial till vad du påstod inför mig. Men trots de halv- och kvartssanningar som det spioneriet avslöjade så är det inte breven jag ska köra ned i halsen på dig den här gången, utan horoskopen.
Horoskopen?
Ja, att du trodde på horoskop var ju ingen större nyhet och kanske låg det nära till hands för dig att anlita en ”professionell” astrolog nu när du inte riktigt visste vad det var som väntade bortom livets närmaste hörn. Men skam gick upp på torra land när det några månader senare dök upp ett ”parhoroskop” bland underkläderna, ett jämförande horoskop som lagt framtidsutsikterna omlott för dig och en man som definitivt inte var född på samma datum som jag. Inte för att jag behövde några födelsuppgifter, hans namn stod ju där i klarskrift och jag kände det redan alltför väl.
Man kan ju undra vad det var för grundläggande frågor du sökte svar på i parhoroskopet, medan vi ”försökte hitta varandra igen”? Kanske hur billigt du skulle sälja ut mig? Eller om det faktiskt var OK att betalningen till astrologen drogs från vårt gemensamma konto?
Så här i efterhand får jag i alla fall beundra det kalla blod du visade upp när astrologen ringde hem till oss en dag (det var jag som svarade och jag kände igen namnet som rösten presenterade sig med), antagligen för att komplettera dina uppgifter, och du bara knallade in i tvättstugan och stängde dörren om dig och fortsatte samtalet där.
Lätt som en plätt, och tydligen lika lite besvärande
—
Och du då, kära läsare: vad säger du? Undrar du kanske varför jag inte vände upp och ned på hela hemmet, eller henne? Eller hackade honom i små, små bitar och serverade dem till middag? Det undrar i alla fall jag; även om jag vet vad jag skyllde på då. Men mer om det en annan dag.
Andra bloggar om: otrohet, skilsmässa, separation, relationer, horoskop
söndag 4 februari 2007 vid 21:41
Å. För min del var det barnen och det ständiga hoppet. Tron. Den övertygande tron om att det var jag som hade förstått fel. Det fanns ju en förklaring till allt? Eller? Jomen det måste finnas en naturlig förklaring. För vi jobbade ju på att allt skulle bli bra. Med samtal och så.
Inte ens efter det att han hade gått tog jag det riktigt till mig. Inte ens när jag blev uppringd av flygbolaget som ville ha en adress dit de kunde sända alla resehandlingar. Vilka resehandlingar? Ja, de ni behöver nu när ni ska till Sydafrika. Sydafrika? svarade jag.
Inte ens då trillade allt ner för mig. Inte ens då ville jag se det jag visste bara var osanning … kanske att min kropp försvarade mig då. Den mobiliserade allt för att det inte skulle sjunka in. För det hade jag inte klarat av. Då.
Det svider när jag läser. Och jag blir så arg att jag måste tillbaka till min hämndblogg och vältra mig i fantasibilder en gång till … haha! Jag är förbi och bortanför allt nu. Men det du skriver väcker mycket tillbaka till tanken.
söndag 4 februari 2007 vid 21:42
ja jag undrar precis det. hur kunde du hålla dig med alla bevis framför dig….jag vet inte hur det skulle gå. hur tänker du om det idag?
söndag 4 februari 2007 vid 21:57
Medea: jag hoppas att jag inte låter grym när jag säger att det är bra att det svider. Vad jag menar är bara att jag är glad att det fungerar att förmedla hur illa jag mådde när det här hände och jag kämpade och kämpade för att behålla, eller snarare vinna tillbaka, min kvinna.
I dag kan jag var tacksam att det hände, eftersom det gjorde mig fri att pröva mina vingar, se om det fanns någon därute som kunde älska mig som jag är och för den jag är.
Men jag kommer aldrig att acceptera hur det gick till eller all den onödiga smärta jag tvingades gå igenom tillsammans med den nödvändiga. Den här bloggen är mitt medel att en gång för alla jobba mig igenom den sista slaggen av denna onödiga smärta. Jag har inte ont längre, jag är inte bitter. Men jag vill en gång för alla rensa systemet, släppa ut spökena – och se om jag kan förmedla känslan till mina läsare!
Jdawg: klart att jag förstår att du undrar. Du är inte den ende. Jag undrade själv många gånger medan det pågick och jag ska försöka beskriva mitt sätt att tänka mer i detalj i någon kommande bloggpost. Men det grundläggande skälet till att fortsätta var min övertygelse om att det här var kvinnan i mitt liv och att det kunde vara värt att ta en hel del stryk upptryckt mot repet för möjligheten att faktiskt vinna henne tillbaka.
Förutom att jag var feg och rädd att förlora, förstås.
Tänk att man kan ha så mycket fel på så många punkter på en gång.
söndag 4 februari 2007 vid 22:12
Och jag läser.
Och suckar.
Aldrig att man tillfullo kan förstå det mänskliga psyket, den insikten står i alla fall helt klar för mig.
Tack som berättar.
måndag 5 februari 2007 vid 08:26
Wow. Jag vet inte vad annars jag ska säga faktiskt. Jag är djupt rörd och berörd och alltför välbekant med smärtan. Fy fan. Men du. Vilken är din publika blogg då? Jag fattar inte liksom. Jag är trög. Skyller på panikångesten och medicineringen. Fy fan för den.
måndag 5 februari 2007 vid 09:54
Åh, jag önskar att jag kunde berätta var jag finns mer i bloggvärlden, men då spräcker jag ju min förklädnad!
måndag 5 februari 2007 vid 12:21
Jag förstår precis. Jag är inte heller bitter idag. Känner mig inte ledsen heller. Visst fick jag också pröva mina vingar och jag älskar min tillvaro. Inget tvivel om den saken. Jag kan förstå att människor blir kära, träffar ”en annan”, vill lämna hus och hem för ”Kärleken”. Jag kan förstå det. Men jag kommer aldrig någonsin att förlåta eller förstå på det sätt en del väljer att göra det. Aldrig. Jag har försonats med det som hände men jag kommer aldrig att förlåta.
I ”mitt fall” kan jag förlika mig med att den person som lämnade mig gjorde det på det sätt han mäktade med. Nämligen med allt fokus på sig själv och med svansen mellan benen. Han klarade inte annat. Och DET försvarar ingenting. Man har ansvar för de människor man omger sig med, framförallt de som står närmast. Ansvar på så sätt att man inte får uppsåtligt skada någon annan. Inte. Det har gått över 2 år nu. Jag kommer alltid att bära med mig mitt kantstötta hjärta. Men det vet vi ju … att även lite kantstötta ting kan fungera och vara väldigt vackra ;)
måndag 5 februari 2007 vid 13:47
Jag läser, tar åt mig, känner, önskar att allt vore annorlunda.
fredag 2 mars 2007 vid 11:53
Intressant läsning – mycket att reflektera över. Jag blev överöronen kär i en annan man och hade ett förhållande i två månader innan min man konfronterade mig med frågan om jag hade en annan. Min man begärde omedelbart skilsmässa och min värld rasade. Jag hade hoppats att han kunde förlåta och att vi skulle kunna fortsätta, men han ville/kunde inte. Jag ville försöka jobba på vår relation, men han ville inte (vi hade varit tillsammans i 11 år). Jag har försonats med min handling, men har stora samvetskval för alla i min närhet som jag har orsakat smärta. En otrogen kvinna döms hårdare av omgivningen än en otrogen man. Varför?
fredag 2 mars 2007 vid 11:59
Tack för att du delar med dig, Lisa. jag vet alldeles för lite om vad som hände er för att kunna ha någon som helst åsikt, men jag är inte säker på att jag håller med om din avslutning. Samhället har förändrats radikalt på några decennier och i dag undrar jag om inte den samlade domen mot en otrogen man är hårdare.
Men statistik är rätt ointressant för den individ som själv sitter i skiten.
fredag 20 april 2007 vid 10:48
Du har nog rätt Nemesis. Tiderna har förändrats – det är inte längre ”konstigt” med otrogna kvinnor. Tack för ditt inlägg, det fick mig att se tydligare. Tiden läker såren, men ärren blir kvar, visst är det så. Att acceptera och förlåta kan vara svårt, även när det gäller sina egna handlingar. Det börjar kännas bättre, men sorgen finns där hela tiden. Sorgen över att jag inte var starkare och ärligare och avslutade mitt äktenskap på ett bra sätt, istället för att vara otrogen. Jag inser att vårt äktenskap var så dåligt att det kanske inte gått att rädda även utan mitt klavertramp, men jag hade ändå velat försöka.