Såret ligger öppet och blödande,
Men friskt
När jag en dag snubblar in i det som jag inte skulle få se
Ser bokstäverna
Fattar inte formen
Blodet sjunger så det dånar i öronen
Hjärtat pumpar med så många slag i minuten
att venerna bågnar,
Väntar på raset
Som tvillingtornen väntade
På kollapsen
Ser sveket
Sveken.
Formulerade i telegramstil
Snubblade in
Reser mig aldrig mer
Behöver en arbetsdag
För att över huvud taget orka
Konfrontera dig
Och du har mage
Att bli kränkt!
Andra bloggar om: otrohet, skilsmässa, separation, relationer, kärlek
fredag 2 februari 2007 vid 13:21
starkt! fortsätt att ösa på!
fredag 2 februari 2007 vid 14:18
Å det är så tungt att läsa. Vet du det? Så jättejobbigt. Så lider jag med dig. Liksom retroaktivt …
fredag 2 februari 2007 vid 14:48
Tack, snälla läsarvänner. Och Medea; lustigt! Uttrycket ”liksom retroaktivt” har jag bara sett en gång förut, i följande dialog skriven av mig själv:
– Jag orkar knappt med dig, sa han lyckligt tillfredsställd efteråt.
– Stackars dig, log hon tillbaka
– Nej, knappast. Det är snarare så att jag är avundsjuk på mig själv, liksom retroaktivt.
Så allting är inte elände. Långt därifrån.
lördag 3 februari 2007 vid 09:59
Du lovade inget, jag lovade inte heller. Vi gav och ger bara varandra känslor. Jag feltolkar det du ger, du tänker aldrig lämna henne. Det gör ont att bara få andetag av dig men alternativet..
Finns inte!