Jag står i garaget och röjer. Om det är för att få plats med bilen eller för att få ordning på dina flyttgrejer minns jag inte.
Klockan är åtta–nio på kvällen och plötsligt står du där, nyduschad, parfymerad och försöker få mig att tro att du plötsligt, om igen, måste iväg till Väninnan ”som har ringt dig”. Riktigt hur korkad du trodde att jag var anar jag inte, men jag släppte iväg dig, skrev en snäll lapp om din ihärdighet, gick och lade mig och grät mig till sömns.
Efter den gången kollade jag om du, efter tre övernattningar på kontoret, faktiskt hade sovit där. Nej, min ursprungliga gulliga lilla hälsning om god sömn låg kvar där jag hade lagt den. Under täcket. Jag går hem, slår näven så hårt i väggen att gipsen spricker och kräver sanningen.
Igen.
Andra bloggar om: otrohet, skilsmässa, separation, relationer
onsdag 31 januari 2007 vid 15:22
Dina ord slår nästan omkull mig, så starkt berör de mig. Jag har också upplevt liknande känslor, och kan känna din smärta. Jag hoppas du fprtsätter att ösa på, ut med det bara. Jag ser fram mot att läsa dina ord som antagligen blir sättet som får dig att släppa och kunna gå vidare. Ös på!
onsdag 31 januari 2007 vid 16:38
Oj, det här tog struptag om hjärtat direkt! Oerhört starka, skarpa och bra texter.
Langri
ps. har också försökt hitta ett sätt att skriva anonymt. Tyvärr funkar inte det med hemdator..:-)
onsdag 31 januari 2007 vid 18:08
Tack för uppmuntran, jdawg och langri. Det finns mycket mer att säga om vad som hände; och det kommer jag sannerligen att behöva göra. Det mesta är från den tid när det hände, silat genom ”efteråtögonen”. Men det känns fortfarande så nära att jag gärna vill hålla mitt ansikte i skuggan – inte minst för att barnen inte ska hitta det. Sånt här ska de inte ens behöva veta att det hände, än mindre dras in i.
torsdag 1 februari 2007 vid 06:53
Jag tappar bort de ord som vällde upp. Jag skulle ju skriva ner allt nu till dig. Skriva för f*n vad ont det kan göra. Och allt. Men jag tappade bort orden för jag fick fullt upp i huvudet av det jag kände igen. Så blir jag arg och ledsen och förbannad. På att vi gör illa varandra och för att det som gör illa gör ont så länge långt in.
Men att skriva blir befriande. Som två sargade, lätt kantstötta och lite klokare-nu-än-då anonymiteter på nätet vet vi väl det …