Jag står i garaget och röjer. Om det är för att få plats med bilen eller för att få ordning på dina flyttgrejer minns jag inte.
Klockan är åtta–nio på kvällen och plötsligt står du där, nyduschad, parfymerad och försöker få mig att tro att du plötsligt, om igen, måste iväg till Väninnan ”som har ringt dig”. Riktigt hur korkad du trodde att jag var anar jag inte, men jag släppte iväg dig, skrev en snäll lapp om din ihärdighet, gick och lade mig och grät mig till sömns.
Efter den gången kollade jag om du, efter tre övernattningar på kontoret, faktiskt hade sovit där. Nej, min ursprungliga gulliga lilla hälsning om god sömn låg kvar där jag hade lagt den. Under täcket. Jag går hem, slår näven så hårt i väggen att gipsen spricker och kräver sanningen.
Igen.
Andra bloggar om: otrohet, skilsmässa, separation, relationer